Lillstrumpan

De två senaste dagarna har fått mig att färdas tillbaka i tiden.. tillbaka till den dagen då pappa ringde och berättade att min morbror plötsligt gått bort. Tiden stannade och det kändes som om min hals knöt sig dubbel... "Var är mamma?" Förstod inget... han kan inte dö? VA FAN MENAR DU?? Jag skakade bara på huvudet o sa nej, nej nej... Mamma åkte direkt in till min morfar och vi beslöt att jag skulle följa med och hämta henne där så jag kunde ta hennes bil tillbaka hem, ingen idè att låta henne köra just då.. Aldrig sett min mamma så apatisk.. hela hennes kroppspråk tydde på sorg, hon grät inte..men tårarna föll längs hennes kinder iaf. Hon var i chock. Tyckte vi var tramsiga som skulle hämta henne, hon kunde köra själv men när jag och pappa kom in till henne var det precis som det brast.. hon förstod egentligen att hon inte var i skick att köra och blev så lättad att se oss.
En underlig känsla som samtidigt skrämde mig.. min mamma, min starka mamma som tar emot oss när vi faller, hur ska jag ta emot henne?

Dagen efter fick vi åka och ta farväl av min morbror.. Jag var orolig och nervös, hade aldrig sett en avliden person.. mötte moster som knappt kunde stå.. Väl inne hos morbror var det vackert. Han låg med ett lakan uppdraget till bröstet och armarna o händerna längs varsen sida om kroppen, han blundade och såg så lugn ut. Tända ljus och en liten blomma stod brevid. Klappade honom lätt på kinden, kall och stel.. viskade i hans öra att han skulle sova gott och att vi skulle ses igen..

Min morbror dog en kväll då han körde hem från sin favorit-sysselsättning - bowling. När hans fru åkte hem senare på kvällen stötte hon på hans bil i vägkanten -  stannade och gick fram.. Han hade parkerat bilen vid sidan och satt helt lugnt kvar med bälte och försvann från oss.. Hans stora kroppspulsåder sprack och det gick snabbt.

Morfar överlevde sitt barn, mamma miste sin tvillingsjäl, alla i familjen miste en trygg och kärleksfull person som aldrig går att få tillbaka. Vi älskade honom högt och jag kan inte hjälpa att undra vad Guds tanke var med detta? Vad finns det för gott med det här? TA INTE HONOM!!

Tro det eller ej, men han besöker mig ibland.. han tittar till mig och imellanåt klappar han mig på kinden när jag har det tufft, så som han gjorde när han levde...morbror min morbror.. "Vi fyller år på samma dag och fortfarande kommer jag på mig själv när jag lyfter luren för att sjunga för dej att du inte kommer svara på andra sidan.. Jag grattar dig än, tänder ett ljus för dig och berättar att du är saknad och älskad av oss här nere!"

Allt detta kom upp igen när en vän till mig nyligen miste sin moster och anförtrodde sig till mig, kunde inte hjälpa att fälla några tårar när hon berättade så fint.. Döden är hemsk, men snälla... låt dem som lämnat oss för döden komma till ett bättre ställe - ett ställe som är rättvist för det e det inte här..

Tänker på dej min vän, dagarna blir lättare, det lovar jag..