Lillstrumpan

Ibland undrar jag..
Har jag lärt mig för mycket? Kan man det? Alltså.. om sig själv... om livet, om meningen att saker sker, att det går som det går?
Berättade för NN idag att jag gått så mycket självkännedom, terapi, kurser och nu genom utbildningen varit tvungen att ta tag i bitar med mig själv för att kunna hjälpa andra etc etc så det nästan är ..overkligt på ngt vis. Märker tydligt på min nya praktikplats att jag tolkas som ung, oerfaren, naiv o manipulativ ungdom medans de sitter där o pratar om livet som jag "någon gång" kommer att erfara.
Varför valde jag den här vägen? Jo, jag är säker på min sak, genom mina erfarenheter har jag valt min väg och kommer att fortsätta den så långt det går. Jag har - trots mina unga år - fått uppleva (som jag nu ser som en erfarenhet/tillgång, men innan sett som en bromskloss) så mycket som jag är tacksam att jag fått uppleva i tidig ålder.
Tänker mig in i situationen som medelålders, att gå igenom de senaste 8 åren på nytt o inse hur mycket jag faktiskt inte visste om mig själv.
Jag vet på mitt vis så mycket mer om mitt eget liv än jag trodde var möjligt.
Då kommer funderingarna ibland... funderingarna på hur skönt det skulle va om jag inte visste så mkt om just mig själv, att det händer saker men att jag inte har ngn förklaring till det..det bara är som det är.
 Nä, nu blir det rörigt!

Var dag är en gåva, ta emot den me öppna armar oavsett om den bjuder på oväntade kalla upplevelser...
... man lär sig något var dag!