Lillstrumpan

Idag slog det mig, jag är som Monica i Vänner när jag är nere o deppig - städar och ordnar!
 Tyst och sammanbiten går jag här och plockar iordning, organiserar och städar. Vet inte varför jag gör så, men jag tror det är för att jag inte ska lägga mig bakom stängda persienner o sova runt som jag tidigare gjort. Kanske känner jag att jag gör nytta och tror att ångesten iallafall inte kan bli värre om jag gör nytta? Inte vet jag..

Mycket spelar in på dagens mående, känner mig själv. Två ganska stora bekymmer för mig som jag absolut inte vill/kan ta upp här och diverse mindre strul o negativa tankar. PMS? Mår alltid pyton när det är dags för "veckan", kan få allt från feber, yrsel, halsont illamående när det e dags o ja, idag e det illamående o yrsel. Sovit i två omgångar under dagen och känner mig frusen och matt.
Det kan också va oro inför morgondagen som spökar, jag tycker inte alls det är skoj att komma till ett nytt ställe och känna mig vilsen och ibland även ivägen som praktikant. Jag vill känna mig trygg och van i min vardag så jag kan va till störst nytta och välmående. Imorgon blir en sån lång dag, börjar halv åtta men tåget går 06.23 om jag ska hinna i tid, det betyder att jag får gå upp i ottan för att hinna med hund och allt. Har en bit att gå från stationen också.. Slutar halv fem men som morgonen - en bit att ta mig hem. Nya intryck o lång dag gör mig utmattad o inte så sugen när jag tänker på morgondagen..

O JA, jag vet allt det där - tänk positivt, måla inte fan på väggen Anna, ta en dag i taget, det ordnar sig o yada yada!
Ibland vill man faktiskt inte tänka positivt, eller rättare sagt ibland kan man inte tänka positivt!!
*GAAAAHH!!*

Om man nu tror på liv efter döden undrar jag vad jag var för tok i mitt förra liv som får betala me dessa bekymmer i livet nu? (ja jag vet att det finns de som har det såååå mycket värre osv, påminn mig inte SNÄLLA!!) Undrar ibland varför jag måste vara så sjukt medveten om mig själv? Kan analysera tills hjärnan ryker.. Vet precis allt jag borde göra, svårare att verkligen göra det.
Ångest är verkligen den värsta känslan i universum.. kan aldrig sätta fingret på vad, hur, varför eller när, den bara finns o den är djävulen själv. Med tanke på mitt förflutna så kommer jag få ta detta som en del av mig. Det accepteras när allt är som vanligt, frågar bara mig själv varför de dagar som är som idag.

Varje dag lär man sig ngt nytt och för att ha tagit mig genom ytterligare en sån här dag har jag dragit mig upp en liten bit till och lärt mig stå emot ytterligare prövningar i vardagen..

Imorgon ska jag påbörja 5 veckors praktik, och jag ska ta en dag i taget, jag ska fixa den här sista biten i skolan, jag SKA!! Inte för att ngn annan säger det utan för att jag har den där lilla "jävlaranamma" i mig som faktiskt sparkar mig i baken och påminner mig om att jag inte är en tjej som ger upp i första taget!

Inget kul inlägg det här men dock så nödvändigt för mig..