Lillstrumpan

Mitt favoritämne i skolan idag, den lektionen som jag känner ger mig mest inom det utbildningen handlar om.
Idag pratade vi om panikångest som jag så väl känner till, känns som jag vet allt om den biten fast det säkert finns så mycket mer att lära och ta in. När jag blev sjuk och panikångest tog över mitt liv läste jag enormt mycket om just detta och försökte förstå hur i hela friden något sånt bara dyker upp!
Sökte till läkare för tryck över bröstet och att jag stunder kippade efter andan som om hjärtat skulle ge upp.. de undersökte, tog EKG etc. Till svar fick jag "Inget är fel på dig, dina hjärtslag är så fina att de kan användas i en lärobok!!" I andra stund säger läkaren "Du verkar lida av panikångest.." Vilket BULL!! Kommer hit för att jag har ont i bröstet och håller på att trilla av pinnen så får jag till svar att jag har nån sorts panik?!? Så sa jag innan jag fick veta att psykiska problem även kan få en att smärta fysiskt.
Att till en början få ta sig igenom de här stunderna, sen få sluta jobba, sen sluta att röra sig bland människor, att sluta umgås med sina vänner och slutligen totalt isolera sig till att hitta vägen tillbaka är nog det jobbigaste jag behövt gå igenom i mitt liv (som många tycker är så otroligt kort och tydligen har mina få år inte lärt mig ett skvatt!)
Den rehabilitering och behandling jag genomförde för att just hitta tillbaka och få kontroll över mig själv var inte rolig, ibland kändes den meningslös, ibland kom saker upp om mig själv som jag inte visste fanns, ibland grät jag av lycka för att jag fick mig en liten "AHA- upplevelse!" Men vilken knast man måste sett ut för omgivningen!! *just nu ler jag när jag ser tillbaka på mina små övningar och stunder då mycket rann över* Tänker på en gång när jag var och julshoppade inne i ett varuhus och när allt folk trängde på med alla varma vinterkläder, jag som står där i mitten och är kortare än alla i hela världen känns det som sjunker längre och längre ner i golvet. Ser att mina händer börjar darra och sen knäna... nu känns det i nacken också. Börjar svettas och får inte luft, hjärtat slår så jäkla hårt att jag vill stoppa in handen under skinnet o hålla det stilla en stund. Känner att min strupe dras åt och hur mycket jag än försöäker andas lugnt så får jag knappt nån luft i mig. Allt snurrar och alla människor som stressar blir plötsligt suddiga och dova. Nu känns det som jag ska dö vilken sekund som helst, hur fan ska jag ta mig härifrån? Försent... släpper det jag har i händerna, sliter av mig jacka, mössa, allt som är varmt, tröja o skor.. allt ska väck!! Samtidigt skriker jag till och faller ner på golvet. Pustar ut.. När allt är över märker jag att folk tittar (naturligtvis) på mig som om jag var helt dum i huvudet och frågar hur det står till. Jag svarar vagt "bra" tar mina saker och försvinner fortare än kvickt därifrån.
Måste sett helknas ut, men vad skulle jag göra? Inget jag planerade utan det bara blev.. Svårt att förklara.
Jag ville helst att allt skulle försvinna och att jag skulle slippa att ta itu med det själv, vilken jävla kamp!! Vissa delar av mitt liv under tiden jag var sjuk i depression och panikångest har försvunnit, luckor där minnet sviker. Men jag minns det mesta och värst av allt- känslan att inte vilja leva ett liv som är så jobbigt att varje dag är en kamp.

Jag tycker inte synd om mig själv pga saker jag behövt ta mig genom. Har många gånger tyckt det varit orättvist att inte jag orkade leva som alla andra i min ålder gjorde, att inte jag fick va ung och levnadsglad (som jag kände det då, e ju ff ung ;-). Idag kan jag tycka att det är positivt att ha fått gå genom de här motgångarna i så ung ålder och varit tvungen att lära känna mig själv ytterligare en bit. Jag skulle inte vilja ha levt stora delar av mitt liv och drabbas av detta och först då inse att man levt så många år utan vetskapen om så mycket om sig själv. Undra om allt låter luddigt? Skriver bara tankar.. Kanske man tänker så för att på något sätt plocka upp sig själv? Det ligger kanske i det undermedvetna, ni vet sådär som när man är nära döden och plötsligt finner krafter att överleva som nästan är overkliga, kanske det är så.. Jag tror det. En sak vet jag och det är att livet är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara en dans på rosor? Inte jag iaf..