Lillstrumpan

Idag har jag bara pluggat, pluggat och åter pluggat.. Känner mig faktiskt otroligt duktig måste jag säga. Började med en komplettering jag fått eftersom jag aldrig kunde komma till skolan när nån hade hoppat framför tåget, när den va klar gick jag över till hemtentan som ska lämnas in nästa vecka. Varför gör jag alltid såhär? I början av terminen hade jag bestämt att jag skulle lägga upp exakt hur jag skulle plugga osv för att hinna med allt. Nu satt jag här en vecka innan inlämning och hade inte ens påbörjat. Nästan klar nu! Så skönt.. Hemtentan heter "Den muslimska utmaningen" och för med sig så otroligt mycket tankar och funderingar. Hela denna kursen har gjort det. Igår hade vi en muslimsk kille som var och föreläste, han va jättetrevlig och bjöd på sig själv. Jag gillade att han var så påläst och hade svar på allt! Gillar "rappa-i-käften" människor. Han sa en massa som jag gärna skulle vilja tro på men som jag vet inte fungerar.. det ser man bara man åker tåget till skolan. Stora problem finns i Sverige vad gäller religioner och kultur. Orkar faktiskt inte radda mer här om det eftersom jag inte skrivit om något annat idag men en liten del av mitt arbete ser ut såhär:

Det krävs inte mycket för att förstå att vi har problem i världen. Problemen grundas, som jag upplever det, i b la att folk inte kan acceptera andra som de är, okunskap och naturligtvis kultur och religion. Jag menar inte att religionen bjuder in till krig men att människor tolkar religionen så olika och upplever för sig själv att det de gör är det rätta.

Jag märker tydligt på folk jag pratat med om just detta att det är ett oerhört känsligt ämne, inte nog för mig. Jag har aldrig upplevt att jag tyckt det här med religion och kultur har varit speciellt jobbigt att prata om förr som jag gör nu. Kanske beror det på att jag blivit äldre och ändrat mitt tankesätt, eller beror det på att det är en pressad situation just nu kanske? Mina erfarenheter? Jag känner mig oerhört förvirrad i detta ämne. Det är högst relevant men står mig upp över öronen.

Jag förstår ilskan hos föräldrar som får veta att deras barn inte ska få fira sin avslutning från skolan i kyrkan som de gjort så många år och som hör till, pga. att det är diskriminering. Jag förstår Svenska ungdomar som blir frustrerade och börjar hata för att de inte får ha svenska flaggan påklistrad på sin väska utan att bli nerslagen pga att de tror att han/hon är rasist. Varför får man inte vara stolt över sitt land utan att bli klassade som trångsynta rasister? Det behöver inte betyda att man inte tycker om landets invandrare, utan det betyder för mig att man tycker om sitt land Sverige och alla dess invånare.

Jag vet inte hur den här klyftan kan överbryggas, ibland undrar jag om det går. Det låter hemskt att jag säger så men jag känner det så. I det stora hela tror jag det handlar om att alla på vår jord måste öppna sig och vara mindre självupptagna, lyssna till vad andra tycker/tänker/känner. Respektera varandra för våra olikheter.

Slutligen kommer här några bilder på min snutt när han ligger och solar sig i köksfönstret!